Riskbedömningen
Här kommer endel av fortsättningen på förra inlägget.
Jo, jag väntade alltså på ett telefonsamtal från sjukhuset i två dagar och jag befann mig i Sverige då det kändes lättare att ha familjen där. Mamma och mina systrar och Christian var dom enda som visste något om situationen.
När samtalet kom så var jag inställd på det värsta, att blodproverna skulle påverka och öka risken ytterligare. Barnmorskan förklarade över telefonen att blodproverna inte höjde risken men att risken för downs var en på tvåhundrasjuttiofem. (Efter att ha googlat och analyserat andras riskbedömningar så insåg jag att risken var ganska hög, även om det inte låter så.)
Det enda sättet att få veta säkert om barnet har downs är genom fostervattenprov eller moderkaksprov och väljer man att göra något av det så innebär det en risk för missfall. Eftersom risken för downs var så pass hög så var det frivilligt om jag ville ta reda på svaret eller inte.
Barnmorskan som ringde bokade in en ny tid för Ultraljud i vecka sexton då man kunde se mer och kolla igenom hjärtat på barnet. Tydligen har sextio procent av dom med downs hjärtfel. Så om det visade sig att alla organen såg bra ut, då skulle det dra ner risken ytterligare. Hon avrådde från att göra moderkaksprovet tills hjärtat var undersökt.
Jag kände mig lite lättad efter jag pratat med henne, även om jag var osäker på hur jag skulle göra med fostervattenprovet. Var det värt att ta risken att få ännu ett missfall för att få reda på barnets tillstånd? Med tanke på den oro man gick igenom, dag som natt så tror jag ibland att det skulle vara bättre att få veta hur det låg till, än att må dåligt en hel graviditet. MEN, skulle det vara värt risken?
Ena dagen bestämde jag mig för att göra provet, andra dagen ångrade jag mig och tänkte att jag aldrig skulle kunna utsätta barnet för några risker. Det var jobbigt när man inte hade något att prata med som kunde förstå hur svårt det var att ta ett sådant beslut. Försökte få lite råd från mina närmsta vänner men jag blev bara mer förvirrad.
Nu började det närma sig vecka sexton och nästa ultraljud och jag såg fram emot att få se barnet och kanske till och med få veta könet!? Samtidigt var jag livrädd för att det skulle upptäckas någon typ av hjärtfel. Dagarna gick så otroligt sakta..
I vecka femton var nog min vändpunkt i allt det här, jag hade sagt till mig själv och andra att jag aldrig någonsin skulle kunna göra abort om det visade sig vara kromosomfel men ändå var jag osäker på om jag skulle göra fostervattenprovet eller inte. Osäkerheten fanns där hela tiden fram till att jag kände första sparken. Nu kände jag liv för första gången och tanken på att riskera det, fanns inte på kartan längre och tanken på att jag kanske i framtiden måste berätta för mitt barn att jag riskerade hans/hennes liv, bara för att få veta om tillståndet, gjorde mig bara mer övertygad.
Jag avstod alltså från fostervattenprovet..
Under ultraljudet i vecka sexton så undersöktes alla organ och inga fel upptäcktes. Allt såg normalt ut. Vi fick också veta att vi väntade en pojke, vilket jag hade känt på mig hela tiden. Jag fick fortfarande välja om jag ville göra fostervattenprovet där och då men jag valde att inte göra det.
Under nästa ultraljud(ja det blev många fler än vi räknat med, sex stycken tror jag) i vecka arton så gick man igenom alla organ igen och allt såg bra ut. Jag fick även en ny tid inbokad för ultraljud i vecka trettiofyra då dom menade att det skulle göra mig lugnare och mindre stressad.
Någonstans i mitten av graviditeten så avtog min oro kring missfall, komosomfel, fostervattenprov osv. Det kunde gå flera dagar utan att jag ens tänkte på att något kunde gå fel.
I slutet av graviditeten så tänkte jag ingenting mer över det som hänt. Även om jag innerst inne visste att barnet kunde födas med komosomfel så var jag inte orolig över det längre.
Det var faktiskt inte förrän han kom ut och i det ögonblicket jag såg på honom som jag frågade Christian "Är han frisk, har han downs?" Christian försökte granska honom men svarade lite osäkert "jag vet inte" så jag frågade barnmorskorna. "Är han frisk!?". Dom räknade fingrar och tår och nickade "Ja, han är jättefin".
Idag är jag så otroligt tacksam, stolt och glad över att jag gick igenom nio månader av ovisshet kring mitt barn!