Amanda Fernandez

För att inte glömma bort allt som hände den helgen så tänkte jag dela med mig av en liten förlossningsberättelse.

Allt började en fredag kväll då jag började få sammandragningar/förvärkar som gjorde så pass ont att jag inte fick sova den natten. Det avtog mot lördags morgon men satte igång igen så på kvällen åkte vi in till förlossingen.

Första natten på förlossningen låg jag i badkar och kände mig så ensam! låg där i ett mörkt rum med bara en ljuslykta tänd(som jag senare rev ner så den gick sönder). Vattnet i badkaret blev ju kallt eftersom tiden gick så jag bytte ut vattnet säkert tio gånger under natten jag låg där. Värkarna kom med några minuters mellanrum och jag försökte hålla mig ifrån att gråta när dom kom.(Tyckte så synd om mig själv, haha!) Badrumsdörren var öppen och jag kände mig bitter varje gång jag såg sängen i rummet bredvid, där Christian låg och sov i en säng. Egentligen ville jag bara väcka honom och ha medlidande men insåg att det är bättre att åtminstone en av oss får sömn.

 

Tidigt på morgonen kom en barnmorska in och kollade med mig hur jag mådde och då låg jag fortfarande i badkaret, som ett russin. Jag klev upp och lite senare undersöktes jag och hade öppnats nästan fyra centimeter. Tyckte det var väldigt mycket med tanke på att värkarna den natten inte var i närheten av de som skulle komma.

Under morgonen så satte värkarna igång på "riktigt". Jag var såååå trött efter två nätter utan sömn och kände mig så svag. Det gjorde för ont för att ligga i sängen och vila så jag gick runt fram och tillbaka i rummet. När värkarna kom så la jag mig på mage över sängen över en sackosäck och försökte stå ut. Värkarna kom så ofta nu att smärtan inte gick bort emellan dom så det kändes som jag inte fick återhämta mig alls. Jag bestämde mig dock för att kämpa och hålla ut så jag kunde få epiduralen vid fyra centimeters öppning. Efter flera timmar kände jag mig så hjälplös och var tvungen att kalla på barnmorskan och be om smärtlindring. Nu hade jag kämpat mig igenom så många timmar av kraftiga värkar så jag var säker på att jag var öppen mer nu! Oj så fel jag hade, var fortfarande öppen strax under fyra centimeter. Blev nästan chockad över hur mycket smärta jag hade måsta ta utan resultat. Barnmorskan tyckte så synd om mig att hon bestämde för att ge mig epiduralen ändå men läkaren som skulle sätta in den var upptagen så det skulle dröja EN TIMME innan jag gick hjälp.

En timme med värkar där och då kändes som en livstid men såhär i efterhand så tyckte jag det gick ganska fort, haha!

När timmen hade gått så stirrade jag på klockan och bara väntade på att det dörren skulle öppnas. Det kom ingen och efter ännu trettio minuter stod jag inte ut mer så jag kallade på barnmorskan igen och sa att "Nu klarar jag inte mer, jag måste få epiduralen NU!" Hon förklarade att läkaren fortfarande var upptagen men att hon skulle säga till henne att "skynda sig lite".

När det gått två timmar över den tiden hon sa att jag skulle få epidural så kom hon äntligen med läkaren som skulle hjälpa mig! Jag hade tappat talförmågan och var i min egna bubbla enda fram till att jag kände nålen i ryggen, det var en befrielse! Jag som gruvat mig så länge över att behöva få den där långa tjocka nålen i ryggen och så var det en underbar känsla helt plötsligt. Bedövningen tog så bra att medvetandet kom tillbaka på några minuter och jag kände värkarna så svagt att jag till och med kunde somna. Helt otroligt! När jag vaknade efter 1-2 timmar så hade jag öppnats till 6 centimeter! 

Timmarna gick och varje timme kom barnmorskan för att kolla öppningen. Jag kände fortfarande knappt någonting, bara något svagt som stramade i ryggen och magen när det kom en värk.

Ett tag så tog epiduralen slut och det började pipa i en maskin den var kopplad till. Barnmorskan sa "ojdå, nu är den här slut, jag kommer snart" och gick iväg för att hämta mer bedövning medan paniken spred sig i hela min kropp! Jag började känna efter om det gjorde ondare och inbillade mig att bedövningen började släppa. Bad hysteriskt Christian att öppna dörren till korridoren och kolla om hon inte kom snart, för jag var livrädd över att hon kanske glömt mig eller något. Ville bara ropa på henne att skynda sig men jag bet ihop och just som Christian skulle gå och se efter henne så kom hon. puuuuuuh!

När jag var öppen 7-8cm så hände det ingenting på ett tag så jag fick dropp för att värkarna skulle bli starkare och intensivare. Ganska fort så upptäckte barnmorskan då att Olivers hjärtljud blev svagare så hon fick stänga av droppen eftersom hon befarade att jag kanske måste få kejsarsnitt om hans hjärtljud blev ännu svagare.

När jag var öppen 9,5 cm så gick allt långsamt igen och det ville inte öppna sig till 10! Nu sa barnmorskan att om det inte händer något snart så kommer dom måsta ta kejsarsnitt. Det kändes väldigt oaktuellt då jag var så nära målet kände jag. Jag vill INTE ha kejsarsnitt!

Efter någon timme så kommer det in en gynekolog och en läkare och dom undersöker mig en sista gång och jag är då helt öppen! Jag blir både glad och rädd för nu visste jag att det jobbiga väntande, han ska pressas ut och det kommer göra så fruktansvärt ont.

Värkarna var starka trots att jag fick epidural men det var längre mellan dom nu så allt fortsatte ta sin tid.

Nu började jag känna att huvudet var så långt ner och epiduralen hjälpte mig inte lika mycket längre, nu började det göra ont igen. Allt gick så fort på slutet att jag inte riktigt hann förstå när huvudet kom ut. I det ögonblicket så gjorde ingenting ont längre. Det kändes knappt när moderkakan kom ut trots att den var gigantisk (Christian blev helt blek när han fick se den) och inte heller när dom skulle sy.

Såhär efteråt kan jag inte förstå att det är möjligt att föda barn, hur man kan ta så mycket smärta och ändå vara vid medvetande. Det är för mig helt otroligt.

 

Jag var relativt pigg i kroppen efter födseln och klarade av att gå upp nästan direkt och klä på mig. Nu blev vi hämtade i en liten golfbil och körda till sjukhushotellet där vi spenderade de första dagarna med Oliver. Dom tuffaste men dom bästa dagarna i mitt liv!

 

 Det här är första bilden jag tog direkt efter födseln❤️